Stickcafé i fredags, mysigt och välgörande. Gav mersmak!

Sen, tänker jag. Sen, ska jag sticka. Så dumt, det är ju NU jag skulle må bra av det.
Fortfarande en vecka kvar det det för myckna på jobbet. Som också är så kul, det är inte det.

På en mailinglista diskuteras just nu påsklämmor. Jag ser inte deras storhet och nödvända, men andra anser mej i stort behov av ett par rejäla förpackningar från IKEA eller annat ställe som säljer dem.
Jag förstår ju vad man har dem till, försluta påsar, men vad är det för fel på den vanliga knuten?

Kära läsare av syslöjds-och bullslöjdsbloggen, vad tycker ni? Vad är det jag har missat??

Ikväll hade en kollega bjudit hem oss på kalas, och jag packade ryggan med marsipangodisar till värdinnan och en stickning till mej.

Först fick vi ljuvlig soppa med fisk, potatis och saffran och sen skulle vi spela sällskapsspel “innan kaffet”. Och efter kaffet började folk att skruva på sej för att gå hem. Inte en maska på flera timmar. Ska det va på det viset? Va?

(Kalaset var trevligt och spelet Alias var roligt så långt vi kunde förstå reglerna. Men jag har svårt att umgås utan stickning i händerna.)

Om man vaknar mitt i natten och inte kan sova och sätter sej och stickar istället, så är det ju bra, man är nöjd och glad och gör nåt kreativt av tillfället som bjuds.
Men frågan är - väcks man av det undermedvetna med flit för att man inte fick nog dagen innan?

I morse tittade jag på nattstickningen och det var inga fel, ingen baklängesstickning alltså!